<3
Ni vet den den där känslan man har när man lyckats ställa sig upp igen. När man lyckats bygga upp sig själv. Man har precis lagt den sista byggstenen. Man känner sig hel och stark. Igen. Då får ingen komma nära - man är rädd för att falla ner en gång till.
Det vänder så plötsligt. Först låg man där ihopkuren i sin säng och grät, natt efter natt. Allting påminde om honom. Låtar, hår, händer, gator - allt. Men en dag vaknar man upp och då är inte han den första man tänker på längre. En hel dag passerar utan att man tänker på honom. Och sen passerar ännu en dag. Dag in, dag ut - han är bortglömd. När en vän frågar: ”Saknar du honom?” och man kan svara ”Nej, jag saknar inte honom.” - den känslan är så bra. Känslan av att ha ett avslutat kapitel. Känslan är hänförande. Från att ha tillhört din bok till att ha vara en utriven sida. Från att ha varit allt till att vara inget.
Men så får man plötsligt ett slag i magen. Ett slag som raserar allt. Ett slag som kastar dig på marken. Och sen får man alla stenar man byggt upp över sig. En efter en faller de över dig. Sen ligger man där igen. Dagarna går, nätterna passerar. Ett litet, litet slag är vad som krävs för att falla igen. Och alla gånger efter den första är värst.
Och förgäves försöker man hitta någon som kan hjälpa dig bygga upp allting igen. Man letar efter någon som kan ge dig en hand och bygga upp de allra sköraste. Dessa medhjälpare tenderar att vara de värsta. De ger dig en hjälpande hand, sedan lämnar de dig ensam. Som Bambi på hal is. Sedan tar man första, bästa. Man prövar några andra läppar, en ny säng och en ny hand. Och så fortsätter det. Tills man tror att man är hel igen.
Ja, jag trodde att jag var stark. Och med det här ville jag bara säga att jag älskar dig av hela mitt hjärta.
